”Vet ni vad det blir?” är en fråga jag får förvånansvärt ofta. ”Ett barn”, svarar jag ibland. Det verkar vara mer regel än undantag att ta reda på barnets kön innan det är fött. Nu råkar det ju vara så att vi vet, men det behöver vi inte upplysa andra om. Varför skulle vi göra det? Det är ju inte så att det kommer att förbli en hemlighet. En annan sak jag har märkt är att varenda människa plötsligt är amatörbarnmorska. När man är gravid är det tydligen fritt fram för alla att lägga sig i och tycka till. Man är antingen för stor eller för liten. Ibland både och. Min mage är exakt så stor som den ska vara. Jag har inte gått upp lika mycket i vikt den här gången, och heller inte samlat på mig särskilt mycket vatten. På det stora hela känner jag mig vacker. Innan jul var jag på en två timmar lång plåtning. Dyrt var det, och jag har ännu inte sett resultatet, men det känns som en väl värd investering. Ett förevigande av miraklet.
Fysiskt mår jag okej. Jag är trött. Jag vaknar hundrasjuttioelva gånger varje natt och jag jobbar heltid. På sistone har jag börjat drömma om, och fundera över förlossningen. Det lugn jag har känt under lång tid har börjat svikta. Det är svårt att inte tänka på sådant som kan gå fel och det gör mig rädd.
Trevligt att höra ifrån dig. Du har rätt, alla har tydligen rätt att kommentera magen. Vet inte hur ofta vilt främmande människor frågade om det verkligen bara var en därinne… *suck*
Jag håller tummarna för att du får en bra förlossning!
Det blir ju lite mer oro när det närmar sig, det upplevde jag i alla fall. Hoppas att du får en bra förlossning. Kram!