Blobb

Idag träffade jag en granne som är höggravid. Hon är så vacker med sin kanonkula till mage. Vid båda mina graviditeter gick jag upp 20 kilo, men jag har nog aldrig känt mig vackrare. Bedrövelsen har kommit först efteråt, när kroppen antagit en ny form. För jag känner mig riktigt, riktigt ful just nu. Magen är pluffsig, och det är tveksamt om ens ihärdiga situps skulle kunna få den plattare. Låren och rumpan är bredare än någonsin och överarmarna ser ut att tillhöra en kulstöterska. Jag tappade 8 kilo efter förlossningen men sen tog det stopp. Efter två månader kan jag omöjligen komma i något av mina gamla byxpar och har således inget (okej, överdrift) att sätta på mig. Så länge jag håller mig hemma är det väl okej att hasa runt i mjukisbrallor med magen putande. Men att gå ut känns inte kul, och ut måste jag ju. Inte minst för att promenera och, förhoppningsvis, gå ner i vikt. Jag har gjort några halvtappra försök att träna hemma, men ärligt talat – vem har tid? Jag är glad om jag får till några knipövningar medan jag ammar i soffan. Avundsjukt sneglar jag på de morsor vars kroppar ser starka och vätränade ut, trots att det ligger en nyföding och snusar i barnvagnen.

Verklighet

Hur ska jag beskriva tillvaron? Vart ska jag börja?

Lillasyster fyller 6 veckor idag. Det har varit 6 veckor av upp- och nergångar. Från en början var hon, i mina ögon, världens mest nöjda bebis. Sa knappt pip så länge hon fick vara nära mig och mina bröst. Sov mycket, åt bra. Sedan, efter ungefär 2 veckor, fick hon för sig att krångla till amningen. Hon skaffade sig ett favoritbröst och vägrade i princip äta från det andra. Jag vet inte hur många timmar jag har tillbringat i soffan, provandes olika ställningar, trugandes, vädjandes, gråtandes, svärandes. Nu funkar det igen, tack för det. 

Sover gör hon bäst i vagnen (om den rör sig), i famnen eller bärsjalen. Det gör det lite svårt för mig att vila när hon vilar. Men trots att jag har ett stort sömnbehov går det bra. Oftast. På nätterna sover hon bredvid mig. Hon äter kanske 3-4 gånger och använder mig som napp övrig tid. Hittills har hon varit nöjd så. Vi har inte behövt gå upp och vagga eller underhålla henne nattetid. Knappt ens byta blöja faktiskt. Men i samma sekund jag lämnar sängen, om så bara för att springa upp och kissa, vaknar hon. Det är stressande. 

Jag har gjort några halvtappra försök att vänja henne vid vaggan. Ibland funkar det, ibland inte. Det har aldrig funkat kvällstid. Då kommer hon inte till ro annat än korta stunder, resten av tiden vill hon amma. Jag fantiserar om att få sträcka ut mig i soffan och dricka té (som fortfarande är varmt). Kanske om ett par, tre månader? Egentligen är jag för nojig för att ha henne sovandes själv på nätterna, men det vore skönt att ha ett val.

Men i alla fall. Att ha två barn har skakat om hela familjen rätt rejält. Storebror brottas med jobbiga känslor. Det gör vi nog alla. Jag känner mig som en svikare, som aldrig har tid bara för honom längre. Så länge lillasyster envisas med att vara mammig kan jag inte gå många steg utan henne på armen. Följden blir att sonen tyr sig till pappa och provocerar fram konflikter när vi är hemma alla fyra. Maken och jag råkar också i luven på varandra om skitsaker. Dagarna handlar om att räcka till och hinna med, och då blir det plötsligt livsviktigt att framhålla vem som gör – och inte gör – vad. Och även om jag inte är stolt över det, kan jag erkänna att jag är avundsjuk på makens tillvaro. Han har ett jobb där han reser en del, vilket innebär fria kvällar för honom och dubbelt upp för mig. Han kan sova på nätterna och behöver inte bekymra sig om lämningar och hämtningar. På helgerna åker han iväg på äventyr (vilket vi visserligen är överens om att han ska, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite övergiven) med sonen.

Vardagen har blivit en ny sorts vardag. Den var ingen dans på rosor innan och är det inte nu heller. Men då och då dyker det upp tillfällen då jag inte behöver jaga tid. Då jag kan tänka klart en tanke och vara i nuet. I de stunderna påminns jag om miraklet. Jag kanske berättar något och hör mig själv säga ”mina barn” och hajar till över att jag använder plural. Eller så tittar jag på lillasyster och plötsligt går det upp för mig att hon är det där svaga strecket på gravtestet. Så många gånger jag tvivlade på att jag skulle få träffa henne, och så ligger hon här. Välskapt och underbar.

I frysen på kliniken finns 6 blastocyster och ett embryo. Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha ett tredje barn. För att det har varit en dröm och för att möjligheten kanske finns. I nästa stund landar jag i verkligheten och inser att jag har svårt att räcka till till två. Jag skulle nog inte bli någon vidare trebarnsmamma. Och samtidigt, hur skulle jag kunna önska mig mer än detta.

Förlossningen

På kvällen, två dagar efter bf,  känner jag ett svagt mensvärksliknande molande i magen. Morgonen efter är det borta, men efter toabesöket upptäcker jag blod. Jag beordrar maken att ta ett kort på magen, med en känsla av att det kan vara det sista. Under dagen har jag ryggvärk som kommer och går, och jag hoppas stilla att det är på gång. Vid tretiden på eftermiddagen lägger jag mig för att vila. Knappt hinner jag krypa ner under täcket förrän den första värken kommer. Värkarna gör inte alls ont, men kommer med mindre än 5 minuters mellanrum och slutligen ger jag upp försöket att vila. För sakens skull ringer jag förlossningen, där en halvnonchig barnmorska upplyser mig om att jag har förvärkar, typiska för omföderskor. Dessa kan pågå i dagar, tillägger hon.

Vid halv fem tilltar värkarna. Jag provar att parera dem ståendes och i rörelse, vilket fungerar bra. Försöker sitta ner med resten av familjen vid middagsbordet och tvinga i mig lite mat. Plötsligt känner jag mig arg för att  jag inte har hunnit med att vila. Jag är rädd för ännu en utdragen förlossning där krafterna inte räcker till, där smärtan får mig att tappa kontrollen.

Jag upptäcker mer blod när jag varit på toaletten. Värkarna är kraftiga och känns ända ner i benen. De kommer med 2-4 minuters mellanrum. Jag ringer förlossningen igen och hinner få ett par värkar medan barnmorskan väntar i luren. Hon lyssnar till min andning och säger åt mig att åka in.

Maken ska gå ut och köra fram bilen, men jag vill gå. Den korta promenaden tar sin lilla tid, eftersom jag ideligen måste stanna och parera värkar.  Bilresan går tacksamt fort. Jag lättandas mer eller mindre konstant, eftersom jag knappt har någon värkvila. Om det inte är för sent ska jag ha epiduralbedövngning, beslutar jag.

Klockan åtta är jag inskriven och ombytt. Jag ber om att få gå på toa, men barnmorskan vågar inte släppa iväg mig utifall barnet är på väg. Hon undersöker mig och meddelar att jag är öppen 5 cm. Jag känner ett sting av besvikelse över att de jobbigaste centimetrarna kvarstår när jag redan nu har så intensivt ont.

Jag får lustgas, men har lite problem att få in tekniken och tycker inte att effekten är tillräcklig. Jag hör mig för om EDA, men barnmorskan menar att förlossningsförloppet går så fort att det inte är någon större mening med det. Jag känner mig konstigt nog lättad över att inte behöva ta det beslutet, och bestämmer mig för att jag klarar en till förlossning utan bedövning. När de ökat på mängden lustgas och jag har fått prova några gånger, funkar det riktigt bra. Jag andas i masken när jag känner värken komma, och övergår till lättandning när den är på topp.

Vi har varit på förlossningen i en timme när jag överrumplas av den första krystvärken. Jag sitter på en hink och försöker kissa, eftersom barnmorskan har infört toalettförbud. Jag  får hjälp att ta mig tillbaks till sängen, där jag blir undersökt under protest. Jag är helt öppen, och eftersom vattnet inte har gått är fostersäcken som en sprängfylld ballong. ”Nu sticker jag hål så att du får föda det här barnet”, säger barnmorskan bestämt, och jag känner ett litet knäpp följt av värme när vattnet rinner ut.

Maken finns bredvid och håller mig handen och påminner mig om att använda ”den mörka rösten” om jag behöver skrika. Och skriker det gör jag, för bebisens huvud hinner bara halvvägs igenom innan värken upphör, och barnmorskan beordrar mig att inte trycka på. Det bränner och svider som tusen eldar och väntan på nästa värk känns evighetslång. Men sedan släpper smärtan och bebisens hala kropp glider ut. Hennes skrik uppfyller det lilla rummet och jag skrattar och gråter av lättnad. Adrenalinet pumpar och det känns som om jag skulle kunna hoppa upp ur sängen och springa ett maratonlopp.  

Maken klipper navelsträngen medan den lilla ligger på mitt bröst. Hon känns sval och tung. Moderkakan kommer ut hel och mirakulöst nog har jag bara ett par små bristningar på höger sida. Medan jag sys ammar jag och beundrar vår vackra dotter. Allting känns plötsligt så självklart. Trots att det varit långt därifrån.

Dubbel kärlek

Så är hon då här, den lilla fightern som vi väntat på i två års tid. Jag känner mig som den stoltaste av mödrar, med två så underbara barn. Jag känner mig som en superkvinna, med den fantastiska förlossningen färskt i minne. Den kräver ett eget inlägg. En annan gång.

Fjärilar

Ännu har jag inte passerat det magiska datumet, men det lär jag göra. Det verkar inte vara någon bebis på uttågande. Någon liten förvärk har jag känt av men inget som hintar om att det skulle vara på g. Sist jag var hos barnmorskan konstaterade hon att barnet vänt sig rätt men inte fixerat sig. Imorgon ska jag kolla igen och hoppas innerligt att det inte blir någon sista-minuten-twist på en annars rätt smidig graviditet.

Gott om fjärilar i magregionen finns det i alla fall. När jag tänker på förlossningen fladdrar de förväntansfullt och nervöst. Jag har nästäppa som vägrar ge med sig och trots ihärdig profylaxträning sitter inte andningen som den ska. 

Här och var i huset dyker det upp små detaljer som gör det hela mer verkligt: Ett babyskydd i hallen, en skötplats, en hängvagga, vagnen med omsorgsfullt bäddad mjuklift, små nappar…  Det känns både skönt och skrämmande att vara så välförberedd. Inför sonens födelse vågade vi knappt ens beställa vagn.

På sluttampen

I helgen var vi på repetitionskurs i profylax, maken och jag. I sista minuten, skulle man kunna säga. Förra gången jag skulle föda funkade andningen helt ok. Jag klarade mig på den och TENS fram tills det man satte in värkstimulerande dropp. Då gjorde det så inihelvete ont att jag fick panik och gjorde allt tvärtemot. Det var ingen rolig upplevelse. Jag vill och tror att jag är bättre rustad den här gången. När vi gick från profylaxen kände jag mig grymt taggad. Revanschsugen. Men ju närmre förlossningen kommer, desto mer oro och tvivel.

Jag förbereder det jag kan. Nu när jag äntligen har slutat jobba kan jag ta sovmorgon och vila när kroppen så vill. Jag går promenader, likt en skröplig tant, livrädd för att halka. Jag storkokar och fyller frysen med matlådor. Jag bakar och fikar. Skämmer bort mig själv. Snart vänds tillvaron uppochner. Snart väntar amningsdimma, läckande bröst och upphackad sömn, stressade toabesök och lunch på stående fot.

Jag är väl så redo man kan bli, antar jag.

Förberedelser

Det känns som om jag har varit gravid bra länge nu. Precis som förra gången är det blandade känslor inför förlossningen. Jag känner mig en aning vemodig över att skiljas från den vackra, men alltmer otympliga magen. Jag är orolig för smärtan och att jag inte ska kunna hantera den. Men mest av allt är jag orolig för att något ska hända barnet.

De små bebiskläderna som jag en gång packade ner, oviss om de någonsin skulle komma till användning igen, har sorterats och lagts i prydliga högar. Mjuka omlottröjor och gympabrallor modell mini. Med en känsla av overklighet planerar jag för vad som ska packas i BB-väskan, och i den övernattningväska som sonen ska ha med sig dit han ska. I förrådet står en Leandervagga och väntar på att bli upphängd och bäddad.

Tänk att det snart snusar en liten däri.

Graviddravel

”Vet ni vad det blir?” är en fråga jag får förvånansvärt ofta. ”Ett barn”, svarar jag ibland. Det verkar vara mer regel än undantag att ta reda på barnets kön innan det är fött. Nu råkar det ju vara så att vi vet, men det behöver vi inte upplysa andra om. Varför skulle vi göra det? Det är ju inte så att det kommer att förbli en hemlighet. En annan sak jag har märkt är att varenda människa plötsligt är amatörbarnmorska. När man är gravid är det tydligen fritt fram för alla att lägga sig i och tycka till. Man är antingen för stor eller för liten. Ibland både och. Min mage är exakt så stor som den ska vara. Jag har inte gått upp lika mycket i vikt den här gången, och heller inte samlat på mig särskilt mycket vatten. På det stora hela känner jag mig vacker. Innan jul var jag på en två timmar lång plåtning. Dyrt var det, och jag har ännu inte sett resultatet, men det känns som en väl värd investering. Ett förevigande av miraklet.

Fysiskt mår jag okej. Jag är trött. Jag vaknar hundrasjuttioelva gånger varje natt och jag jobbar heltid. På sistone har jag börjat drömma om, och fundera över förlossningen. Det lugn jag har känt under lång tid har börjat svikta. Det är svårt att inte tänka på sådant som kan gå fel och det gör mig rädd.

Halvlek

Jag har lika många dagar bakom mig som framför mig. Om bebis kommer på utsatt dag, vill säga.

Undrar om det är meningen att jag ska fortsätta med mina kvällsspyor tiden ut?

Nästan halvvägs

Idag har maken och jag varit på rutinultraljud och spanat in bebis. Den här gången kändes det mer verkligt än tidigare. Jag fick både se och känna hur den for runt som ett jehu. Fina mirakelplutt.

Efteråt hade jag tid hos en ”mödravårdsterapeut”. Bokade ju upp den för länge sedan, innan fostervattenprovet. Nu känner jag inte oro på samma sätt, men när jag väl började nysta upptäckte jag att det finns massor som behöver ventileras. Det blir fler besök med andra ord.